Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

 

Kapitel 18 : Kejsaren av Storskandinavien

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Ernst Brunner i Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Här noterar man då först kapitelrubriken. Den har sitt ursprung i en hyllningsdikt av Magnus Rönnow som innehåller orden "Magnae Scandinaviae Imperator". Formuleringen anfördes 1709 av danskarna då de skulle motivera anfallet mot Sverige. I det svenska svaret på det danska manifestet betonades att klagomålet borde ha riktats till Rönnow så att denne hade kunnat svara på lämpligt versmått. Ernst Carlson, som lär vara Brunners källa, säger bl.a.: "De i danska krigsmanifestet andragna klagopunkterna voro dock så småaktiga och inför en saklig kritik ohållbara, att de såsom krigsanledningar knappast kunde tagas på allvar." (Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset VIII, s. 350).

I övrigt märks här hängningen på sidan 378. Scenen har Brunner konstruerat genom att låna in formuleringar från Joachim Lyths dagbok. Det är alltså Lyth som hurtigt talar om "löpstutar" som får sira galgen. Sedan har Brunner slagit ihop detta med en helt annan episod, vilken utspelade sig på en helt annan plats och vid ett helt annat tillfälle. Och vips - Karl XII blir huvudperson och visar prov på sin okänslighet. En komisk detalj är att Brunner har uppfattat "Kinckeby" som ett ortnamn, då det i själva verket är ett folkligt namn för galgen. På sidan 380 utlämnas så Czobor av kejsaren - fast han redan på sidan 368 satt i svenskt fängelse. På sidan 392 får så Carl Piper en utomordentligt mäktig muta, förmodligen tillräcklig för att kejsaren skulle ha gått i konkurs.

Sedan kan jag inte undgå att rekommendera sidan 388, där Petrus Lampa håller tal om "dödens förtjänster". Säkerligen mycket uppbyggligt :-) Anmärkningarna till sidorna 392-393 är också mycket belysande för det intima förhållandet mellan Brunner och Fryxell, men visar också när Fryxell inte duger.

 

Genomgången

 

Sidan 373: Kung August lånar en häst i Dresden, hästen sparkar honom.

 Uppgiften kommer ur Kaggs journal, där det dock berättas att August den 5 december 1706 kom till staden Wurzen, där Livgardet hade sitt högkvarter. Kagg berättar att hästen efter missödet simmade tillbaka över strömmen med sadel och allt. Hästlånet torde alltså ha ägt rum i Wurzen. Strömmen torde vara floden Mulde, belägen strax väster om Wurzen. För detta se vidare Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 465.  

Sidan 374: August vältrar sig med några förnäma skökor i Karl XII:s säng.  

Förstås utan grund. 

Sidan 374: Brev till Hedvig Sofia citeras.  

Brevet är i själva verket till yngsta systern Ulrika Eleonora, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 79 ff. Citatet är förstås enbart ett fragment ur ett betydligt längre brev. Större delen är taget från mitt i brevet, sista meningen är däremot förstås från slutet.  

Sidan 374: August kallar i brev Karl XII en övermaga dvärg.  

När Fryxell redovisar påstådda intriger bakom Karl XII:s rygg hänvisar han uteslutande till franska diplomaters brev. Ser man till Ernst Carlsons skildring av samma period så nämns det att August hade diskussioner med tsar Peter, men inte att hans yttranden skulle ha tagit sig dylika uttryck  

Sidan 374: Karl XII fördömer August i ett brev till Ludvig XIV.  

Detta uttryck nämns i Fryxell (1856), del 21, s. 163, men placeras där i ett mycket tidigare sammanhang, nämligen till den period då kungen fattade sitt beslut att avsätta August.  

Sidan 375: Polens förnämsta krigare Smigielski ankom till Altranstädt med svekbrev från August.

Adam Smigielski (ca 1635-1716) var starost av Gnesen (pol. Gniezno) och Chorąży nadworny koronny från och med den 13 april 1706. Om han var Polens främste krigare är väl mera osäkert. Uppgiften kommer från Fryxell, som dock uttrycker sig något annorlunda: "Sedan August formligen afsagt sig Polens krona och erkänt Stanislaus som konung, såg man till denne sednare övergå många polacker, och bland andra deras tre förnämsta krigare, Brant, Wiecnowiecki och Smigielski." (Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 321.) För Smigielski, se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku. - Kornik, 1992. - S. 31.

Sidan 375: Karl XII läxar personligen upp August, dänger svekbrev i bordsskivan och tvingar August att på nytt skriva under traktaten. Kungen låter efter detta trycka upp fredsfördraget och hota den som visar sig fientlig mot svenskarna.  

Karl XII avsände den 7 januari 1707 en skriftlig uppmaning till August, vilken denne besvarade genom publiceringen av ett tillmötesgående manifest den 9 januari, se Carlson s. 33. Fryxell (1856), del 21, s. 322 nämner detta manifest, men i ordalag som gör att det kan uppfattas som om det hela ägt rum vid ett möte. Reglerna för de svenska truppernas uppförande i Sachsen och kraven på Sachsens befolkning publicerades i samband med inmarschen, se Carlson s. 4 f. Fryxell anför däremot uppgiften om hotelsen i samband med att han berättar om händelser i januari 1707, se (1856), del 21, s. 322. 

Sidan 376: Männen i Duisbronn hängs tre dagar senare.  

Fryxell (1856), del 21, s. 322 anför att en sådan uppgift ska finnas i ett franskt diplomatbrev av den 12 januari 1707. Fryxell betvivlar dock uppgiften därför att det är den enda plats han funnit den på och någon ort "Duisbronn" kunde han heller inte hitta.  

Det är talande att Brunner anammar denna till och med av Fryxell betvivlade uppgift.  

Sidan 376: August anställer en stor jakt, Karl XII kommer inte.  

Denna gick av stapeln i början av februari. Hermelin skrev till Palmquist 2/2 1707 att "Konung August har bjudit H. M:t på svienjakt till nästkommande torsdag". Om Hermelin använde svenska stilen skulle detta i så fall ha varit 7/2. Se vidare Carlson s. 34.  

Sidan 376: Karl XII beger sig sent i januari till Wittenberg.  

Kronologin blir i så fall något sned, Fryxell anger dock att besöket ägde rum i februari.  

Sidan 377: I Altranstädt väntar ett brev inkommet från Stockholms hovrätt.

Någon dylik hovrätt fanns naturligtvis inte, det handlar givetvis om Svea hovrätt.

Sidan 377: Paijkull skriver om vild rasande yngling.  

Detta ska han tydligen ha gjort inför slaget vid Warszawa 1705, se Fryxell (1902), del 27, s. 143. Det brevet kan alltså inte ha innehållit några förhoppningar om frigivande.  

Sidan 378: Två dragoner har infångats på ett välrenommerat hus i Hamburg. De och sex andra löpstutar från Kinckeby får sira galgen.  

Historien om "löpstutarna" är hämtad ur Joachim Lyths dagbok. Det är alltså han som uttrycker sig hurtigt om galgsirning o.s.v. När det sedan gäller "Kinkeby" är det ingen ort, utan ett smeknamn på galgen, se SAOB. Lyths förband hade sitt högkvarter i staden Kemberg, ca 1 mil söder om Wittenberg. Lyth nämner f.ö. endast två "löpstutar", inte åtta.

Sidan 378: Abraham Cederholm fångar en gökunge, kungen studerar löpstutarna och gökungen samt fäller kommentar.

Abraham Cederholm var handsekreterare hos Carl Gustaf Creutz, chef för Livregementet. Detta hade sina vinterkvarter i närheten av staden Sangerhausen, som ligger 4-5 mil väster om Halle och över 10 mil från Kemberg där Lyths förband hade sitt högkvarter. Kungen kan alltså näppeligen ha sett gökungen och "löpstutarna" samtidigt. Cederholm berättar också att episoden med gökungen ska ha inträffat i samband med generalmönstringen, vilken ägde rum vid Bretleben (ca 1 mil söder om Sangerhausen) den 4 juli 1707, se Karolinska förbundets årsbok 1912, s. 102.

Brunner har här alltså låtit Lyth vara Karl XII, förmodligen därför att "löpstutar" ger ett hurtigt intryck och därför passar bra för att visa hur okänslig Karl XII var. Den nedsättande användningen av ordet "stut" finns rikligt belagd i SAOB.  

Sidan 378: Karl XII delar ut pengar.

Brunner (2005), s. 378 Lyth, Joachim, Joachim Mathiae Lyths dagbok. - Stockholm, 1986. - S. 43 f.
"Kring mig hade församlats mycket folk av staden Leipzig. "Under den lilla stund att H:s Maij:tt sig uti Kämberg uppehöll, församlade sig så mycket folck af staden på torget,
Alla ville bese mig. konungen att bese, att snart sagdt hemma i husen icke ett barn tillfinnandes war,
Jag tilltalade dem nådigt, gav dem fattigpengar av kompanimedlen. då H:s Maij:tt dem jämwäl nådigt tilltalade ock böd gifwa dem fatti penningar af compagnie medlen,
  det iag ock sedermera effterkom, ock utdelte ibland dem 12 specie r:dr, som i commissariatet wid ingifne räkningar prompt validerades,
Min ringa habit väckte förundran. Länge stannade jag och åhörde det myckna folkets sorl kring mig. ock war i sanning stor förundran wärdt, huru H:s Maij:tt med patience detta myckne folkets sorl anhöra kunde, i det de öfwerliud ropade, befrågandes på sin tyska: Ach! Herre Gud, är det swänska konungen, ock det åtskillige gånger, där wid de strömade til, icke annors, än de H:s Maij:tt bestorma wille; förundrandes sig mycket öfwer Hans Maij:tt ringa habit..."
Jag stod med hatten avtagen och på så sätt kom jag att ådraga mig feber."  

Sidan 378-379: Kungen skriver brev till Ulrika Eleonora.  

Detta är faktiskt, något överraskande, en skäligen korrekt återgivning av inledningen till ett av kungens brev till lillasystern. Det är dock egentligen daterat 12/8 1707, alltså flera månader efter att "vinterkylan", som nämns längre upp på sidan, rimligen hade försvunnit.  

Brevet är dock i verkligheten inte "några rader", utan Brunner återger bara ca 25 procent. Fast att han var tvungen att skriva "några rader" förstår man av brevets fortsättning, i nästa mening sägs att armén håller på att bryta upp, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 86 ff.  

Sidan 379: Kungen river sönder general Örnstedts brysselspetsar. 

Det råder i litteraturen inte sällan viss förvirring om brysselspetsarna satt på Carl Gustaf eller Filip Örnestedt. Ingen av dem var dock general vid den här tiden, varför Brunners namnlösa kompromiss missar målet. För herrarna Ö., se bl.a. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 380: Kammarherren Zobor utlämnas från Wien.  

Nu satt han i och för sig fången i Stettin redan på sidan 368. 

Sidan 380-382: Marlboroughs besök. 

Detta är i princip Fryxell rakt igenom, en och annan poetisk utvikning undantagen. Man kan notera att Brunner på sidan 381 säger att Marlborough mutat Piper med en taffelbetäckning. Fryxell (1856), del 21, s. 340 f. skriver: "De flesta författare påstå, att Piper vid detta tillfälle tagit mutor; somliga säga af Frankrike, andra af England. Af det förra skulle han hafva undfått en taffelbetäckning af silfver..." Fryxell säger att ryktet om taffelbetäckningen är "fullkomligt vederlaggdt". Det tycker tydligen inte Brunner... 

Samuel E. Bring publicerade i Historisk tidskrift 1909 en artikel med titeln Till frågan om Pipers politiska hederlighet. Brings konklusion är att Piper förvisso tog emot pengar av t.ex. Magnus Stenbock och Claes Ekeblad, men att han inte kan beläggas ha accepterat pengar från främmande makt i någon nämnvärd utsträckning eller Karl XII ovetande. I själva verket tycks Piper ha varit mycket ovillig att låta sig bestickas av främmande sändebud.

Sidan 383: Kungen arbetar med filosofiska teser.  

Dessa tillkom enligt Nordbergs uppgift under tiden i Lund, alltså långt senare. Se också Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 467 ff.  

Sidan 383: Karl XII studerar de nedre regionerna.

Som han tydligen var ensam i rummet kan man undra vem som berättat det. Som fantasifoster duger det givetvis i en roman, men Carolus Rex ska ju vara underlag för en revidering av svensk historieskrivning (se ovan). Dylika utsvävningar blir då problematiska, hur ska historiker som inte behärskar medeltidstyska (se ovan) kunna skilja fakta från fiktion?

Sidan 384: Krigsgärderna höjs till 824 000 riksdaler i månaden. 

Detta är också Fryxell, som dock hävdar att 625 000 var den överenskomna siffran men att det var så mycket oordning etc. att den steg till 824 000, se (1856), del 21, s. 325. Ernst Carlson säger att ursprungssumman var 625 000 thaler i månaden, men att Karl XII i början av 1707 lät sätta ned den. Taxan var enligt Carlson 4 kejsargroschen per schock september till december 1706, därefter under januari-februari 3, under mars och april 2 och under maj 1. Detta skulle motsvara 625 000, 450 000, 400 000 och 200 000 riksdaler, se Carlson not 16.  

Sidan 385: Karl XII måste besinna sig rörande de sachsiska protestanterna. Hermelin och Piper försöker febrilt avstyra ett anfall mot Österrike.

Det lär vara de schlesiska protestanterna som avses, se nedan vid anm. till sidan 393.

Berättelsen är Fryxells. Någon motsvarighet har historien inte i Sven Olssons avhandling över Hermelin, där Hermelins inställning i avseende på konflikten med kejsaren berörs på s. 408 ff. och 467 ff. I själva verket förefaller Hermelin ha varit starkt engagerad i de schlesiska protestanternas sak och önskat en svensk insats för dem.

Sidan 386: Karl XII har 40 000 man att föda.  

Som tidigare nämnts blev armén fulltalig först mot slutet av 1707/början av 1708. 

Sidan 386: Piper blir förmögen och det börjar talas om bröllop.  

Detta med Pipers mutor är förstås en gammal historia. Nu var det väl knappast hans uppgift, som brudens svåger, att stå för kostnaderna. 

Sidan 386: Grevinnan Piper har kommit till Sachsen.  

Där var hon ju redan på sidan 367, se ovan.  

Sidan 387: Aurora saknar rang, liksom djuren.  

Historien redovisas av Fryxell (1856), del 21, s. 332. I originalet konstaterar dock Karl XII endast att hon saknade rang, inga jämförelser med djur således. Historien börjar dock, i alla fall i Fryxells version, något annorlunda än hos Brunner: Piper träffade Aurora och förstod att hon ville bli bjuden. Som han inte riktigt visst hur han skulle ställa sig till det slingrade sig Piper genom att säga sig vara osäker på om brudgummen ville ha ett stort eller ett litet bröllop. När Piper återkom till Karl XII relaterade han samtalet med Aurora och kungens spontana reaktion var då: "hvarföre fick hon icke genast bifall på sin begäran?". Piper sade då att han gärna ville bjuda kungen och visste inte hur denne skulle ställa sig till att Aurora också var bjuden. Karl XII ska då ha svarat: "gör det gerna för min skull; jag lofvar att ändå komma dit."  

Brunners "jag gav fan i det" tillhör nog de mer osannolika av de repliker som tillvitas Karl XII i boken.  

Sidan 388: Samma kväll som kungen dansar med bruden dör kaptenlöjtnant Wrangel.  

Enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM stod bröllopet den 30 maj, medan Wrangel dog den 29. I Nils Reuterholms brev till Jakob Cronstedt av den 28 maj 1707 finns ett tillägg där det står att Wrangel dog på morgonen den 29. Alexander Hummerhielm ger samma datum i sin dagbok (Karolinska krigares dagböcker X, s. 8).

Sidan 388: Wrangels sjukdomshistoria.  

I samma brev berättar Reuterholm att Wrangel varit sjuk sedan det första gången lystes mellan Meijerfeldt och fröken Törnflycht. Av ett tidigare brev framgår att första lysningen var den 19 maj, vilket kanske inte riktigt kan sägas vara mitten av månaden. 

Sidan 388: Kaptenlöjtnanten Wrangel begravs, drabantpastorn Petrus Lampa håller en timslångs predikan om dödens förtjänster.

Jag tror kanske att det ska vara "den dödes förtjänster". Brunner har hämtat sin inspiration från Frans G. Bengtsson:

Brunner (2005), s. 388 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 448
"I Ketschaus kyrka vid Altranstädt hölls för liket den 4 juni en militär ceremoni av största pomp. Drabanternas förste pastor Petrus Lampa höll en timslång predikan om dödens förtjänster." "; och hans begravning, den 4 juni, i Ketschaus kyrka tätt vid Altranstädt, gestaltades till en militär ceremoni av största pomp och prakt, med alla drabanter paraderande, kungen, generalitetet och en mängd illustra personer av olika slag närvarande, samt en timslång likpredikan rörande den dödes förtjänster av Drabanternas förste pastor, doktor Petrus Lampa..."

Sidan 388-389: Gyllenkrook varnar Karl XII för att tränga in i det farligt mäktiga Ryssland.  

Ser man till den fälttågsplan som Gyllenkrook själv anför i sin berättelse så torde det vara en sanning med modifikation. I hans lösning skulle den kungliga armén visserligen inte marschera mot Moskva den genaste vägen, utan via Pskov och Novgorod. Planen var mycket grundlig, med diverse kårer som agerade kors och tvärs i gränsområdet och kulmen genom ett gemensamt polsk-svenskt anfall mot Moskva och Ukraina. För detta se Axel Gyllenkrooks relationer från Karl XII:s krig, s. 35 ff.  

När det sedan gäller den replik som Gyllenkrook här fäller: "Eders Majestät lär själv med tiden erfara om det ej är farligt..." så fälldes den enligt G:s egen berättelse under en diskussion i Radoszkowicze, alltså tidigast under senare delen av mars 1708.

Sidan 389: Karl XII tjuvläser det kejserliga Moskvasändebudets depescher.  

Av detta torde man kunna dra slutsatsen att Brunner har läst Alf Åbergs Av annan mening. Där nämns just Pleijers rapporter (s. 100 f.). Att Karl XII skulle ha läst det kejserliga sändebudets i Moskva rapporter till regeringen i Wien är mer än långsökt.  

Sidan 390: Geisler skriver dikt. 

Johan Tobias Geisler (1683-1729) var skald, tecknare och senare också verksam inom gruvnäringen i Falun som markschejder. Geisler skrev bl.a. 1709 en födelsedagshyllning till Karl XII, men han kan säkert ha skrivit något redan 1706-1707. Citatet kommer från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937. - S. 321.

Sidan 391: Karl XII griper och landsförvisar Dippel. Boktryckaren döms till det strängaste straff. 

Karl XII blev i förhållandet till den framväxande pietismen starkt påverkad av den synnerligen antipietistiske generalsuperintendenten i Pommern Johann Friedrich Mayer. I juni 1706 utfärdade kungen det s.k. Lusuc-ediktet vilket påbjöd krafttag mot de som befanns ha pietistiska åsikter. Samma år utgav Mayer, enligt egen utsago på kunglig befallning, en anonym stridsskrift vilken ledde till utgivandet av en rad motskrifter. En av dessa författades av Johann Konrad Dippel, vilken däri gick till våldsamt angrepp mot de svenska religionsedikten vilka han beskyllde Olof Hermelin för att stå bakom. Karl XII blev upprörd över salvan och begärde via den svenske ministern i Berlin att Dippel skulle arresteras, vilket också skedde. Dippel lyckades dock smita och begav sig till Köstritz, nära Gera. En ort som f.ö. lär ligga väl så nära Altranstädt som Berlin gör. Därifrån begav sig Dippel mot slutet av 1707 till Holland. För striden om pietismen se bl.a. Olsson, S., Olof Hermelin, s. 555 f. och Svenska kyrkans historia V, s. 179. 1726 kom Dippel f.ö. till Sverige, men fick i slutet av 1727 lämna landet. Enligt en del uppgifter blev Karl XII sedermera mer vänligt inställd till pietismen, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på den stora spridning den fick bland de fångna karolinerna i Ryssland.  

Enligt Fryxell (1856), del 21, s. 339 fick boktryckaren böter. Det finns en del straff som är strängare.  

Sidan 392: Kommissionen under generalauditör Lillienstierna avlämnar sina akter i 26 digra band.

Uppgiften tyder på att Brunner har använt Grimbergs Svenska folkets underbara öden. I del IV (Stockholm, 1926), s. 616, nämns kommissionen i mycket snarlika ordalag:

Brunner (2005), s. 392 Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 616.
"Då klagomålen blivit talrika hade jag redan i april satt igång denna särskilda räfst." "I april 1707 började Karl emellertid tycka, att klagomålen blivit för talrika, och lät därför sätta igång en särskild räfst."

Sidan 392: Hela armén drabbas av veneriska sjukdomar.  

"De soldater som inte före intågen utgallrats av kulor blev illa medfarna av franskan och annat dröppel."

Skulle man kunna tänka sig att utbredningen var något mindre? 

Sidan 392: Piper får 600 000 riksdaler av kejsaren. 

Inte undra på att Piper blev rik, han fick 600 000 även på sidan 386. 1,2 miljoner riksdaler skulle vara det samma som 2,4 miljoner daler silvermynt, om jag förstått dåtidens penningväsen korrekt. Jämför man med hela rikets statsinkomst 1697 så var denna, enligt Axelsons Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid, s. 110, strax över 5 miljoner daler silvermynt. Inte undra på att Piper blev rik. De österrikiska statsfinanserna måste f.ö. ha varit excellenta, trots det säkert kostsamma spanska tronföljdskriget.  

Om någon skulle känna för att ge bort hälften Sveriges nuvarande statsinkomster så skulle det bli strax över 370 miljarder kronor. Jag tar gärna en procents provision för tipset.  

Uppgiften kommer från Fryxell (1856), del 21, s. 346. I en not berättar F. att det gick ett rykte om att Piper m.fl. skulle ha mutats med 600 000 riksdaler. Fryxell trodde uppenbarligen inte på det och summan är absurt hög även om det skulle ha gällt flera personer.

Sidan 392: Den anordnas bot- och bönedag, alla fruntimmer måste resa hem.

En dos Fryxell:

Brunner (2005), s. 392 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 347.
"Genast på kommissionsrapporten lät jag samtliga i Sachsen stående troppar samlas till en allmän bot- och bönedag. "Vid medlet af Augusti lät Karl sina i Sachsen stående troppar hålla en allmän bönedag.
De i lägren varande skökorna och alla nedresta svenska fruntimmer fick tillsägelse att ge sig av från förläggningarna och resa hem." De i lägret varande svenska fruntimren fingo ock tillsägelse att lemna detsamma och återvända till fäderneslandet."

Sidan 393: Karl XII triumferar över Piper.

Var kan då detta komma ifrån? Vi undersöker:

Brunner (2005), s. 393 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 347.
  "Karl, som eljest aldrig plägade berömma sig, kunde likväl denna gång icke underlåta att påminna Piper om dessa deras olika åsigter.
" ' Ser du', sade jag nu till honom, 'nu hava vi varit ett helt år i Tyskland. Freden med konung August är avslutad och likaså alla andra tvisterna; och utan att ha fått någon ny fiende är vi färdiga att överge det så mycket fruktade Sachsen'." Ser du, sade han, nu hafva vi varit ett helt år i Tyskland. Freden med konung August är afslutad och likaså alla de andra tvisterna; och utan att hafva fått någon ny fiende äro vi färdiga att, efter väl förrättadt ärende, öfvergifva det så mycket fruktade Sachsen."

Fryxells källa är franska diplomatbrev, alltså i bästa fall andrahandsuppgifter. Förutom den exemplariska likheten i formuleringarna är det värt att notera att Brunner inte har någon motsvarighet till första raden med dess "Karl, som eljest aldrig plägade berömma sig" - förmodligen därför ett inlån av detta direkt skulle motverka den bild av Karl XII som en storskrävlare, vilken Brunner på andra ställen i boken gör sitt bästa för att skapa.

Sidan 392: Karl XII studerar sina regalier.  

Jag kan vara ute på hal is här, men hade han verkligen dem med i fält? Jag tvivlar oerhört starkt på det.

Sidan 393: Äntligen underskrevs mina fordringar rörande de sachsiska protestanterna.

Ska det inte vara de schlesiska protestanterna? Det är ju deras situation som behandlas på sidan 391. Låt oss se hur Fryxell uttrycker sig:

Brunner (2005), s. 393 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 346.
"Då jag nu ställde armén färdig till uppbrott och likaväl kunde tåga mot Österrike som mot tsaren, vågade kejsaren inte spänna bågen högre. "Österrike vågade nu icke spänna bågen högre.
"Äntligen underskrevs mina fordringar rörande de sachsiska protestanterna. Inom bestämd tid underskrefvos Karls fordringar rörande de schlesiska protestanterna;

Englands och Hollands ombud kunde gå i borgen för altranstädtska fredens upprätthållande."

och omedelbart derpå förklarade Englands och Hollands ombud, att dessa stater skulle gå i borgen för altranstadtska fredens upprätthållande."

Man ser att formuleringarna så att säga har varit i säck innan de kom i påse. Dock har det blivit ett litet fel i "översättningen", "schlesiska" har blivit "sachsiska". Så kan det gå när inte haspen är på...

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2007-08-12